Ja, kreativiteten. Ända sen jag var liten och producerade enorma mängder pyssel, låtar, dikter och egna tvillingarna-böcker har den varit min kanske största drivkraft i livet. Men kreativiteten har också några jävliga polare som följer med på köpet. Jag är säker på att många av er, kära läsare, känner igen sig i det här.
Vi har prestationsångesten, avundsjukan på alla andra som verkar ha det så mycket lättare och gör saker så mycket bättre, den sviktande tron på sig själv, känslan av att ingen verkar uppskatta det man gör, skammen av att man inte lyckas tro på sig själv och så vidare och så vidare. Just nu hälsar alla dom här på hos mig och det är ett jävla gissel, hur tar man sig ur det?
En av mina kursare går ut civilekonomprogrammet i vår. Han berättade i förrgår om hur glad han är över att ha fått ett jobb med karriärmöjligheter på ett wellpapp-företag. Ett år som trainee för att lära sig säljapparaten och sen blir han chef. Och jag blir så avundsjuk på honom. Jag vill också vilja sälja wellpapp! Problemet är att jag spyr på tanken av att utbilda mig till något "vanligt jobb".
När jag gick i trean sa min fröken Monika att hon trodde att jag skulle bli matematiker. Min pappa har mer eller mindre seriöst antytt att ingenjör är ett bra yrke för mig (jag tror du insett att det inte kommer att bli så). Jag kommer inte att bli varken matematiker eller ingenjör. Nej, jag är väl dömd av det här samhället som pumpat ut att man kan göra vad man vill här i livet bara man lägger manken till att välja nån slags flummig, kreativ, svår och fattig bana i livet. Men vad händer när, som Sara skrivit om, man inte orkar sälja sig själv? Vad händer om jag får helt slut på idéer?
"Men du är ju bara tjugoett, chilla!" försöker folk lugna mig med och jag vet att det stämmer. Jag har hela livet på mig. Men Mozart skrev sin första symfoni när han typ fortfarande hade blöja och Blondinbella hade trehundra företag när hon var arton. Det är klart jag blir stressad. Och hur reagerar jag på det här? Genom att försöka lite till? Genom att rita skriva spela brodera producera starta ett företag hålla fanan högt och kämpa? Näe, jag sätter mig i solen och läser "Tordyveln flyger i skymningen".
Tack för att ni tagit del av mitt whinande, over and out...
5 vad sägs?:
Ponera: Vill jag vara en Human doing eller en Human being? Jag har inte jobbat på nio år och har för länge sen gett upp tanken på att sälja wellpapp. Eller sälja någonting öht. Det tog ett tag men nu börjar jag inse att mitt liv är så mycket rikare än min jämnårigas I Babels tempel lämnas inte så mycket åt fantasin.
Jag hör dig.
Jag hör dig också. Så himla mycket. Kände mig dock lite extra dålig efter att ha läst inlägget eftersom min egen kreativitet inte vaknat på typ år och det enda jag gör är att klaga på SD på fyllan.
GAAAAAAAAAAAAAAAHH!!!!
Hear, hear! Ändå tar jag ändå den ångesten tio gånger om än den jag känner inför jobb och saker jag inte tror på, inte vill biddra till och inte mår bra av att göra.
Jag blir både glad och lite ledsen av att inte vara ensam. Eftersom jag just nu i skrivande stund har en gnutta hybris så vill jag påstå att det är vi som är bäst ändå.
Fru Uggla: Det är skönt att veta att det går. Problemet är väl lite att jag definierar mig så mycket av vad jag gör. Svårt att komma ur.
Loonin: Hear, hear back at you!
Skicka en kommentar