Mmmkej. Bara så ni vet kära fäns och andra läsare. Denna blogg finns inte mer. Inte i aktuell och levande form i alla fall.
MEN! Smaskigt Fakta lever vidare, nu senast till exempel i Bang. Mer saker kanske det blir, men tills dess- ta hand om er. Puss //SF

ULLE ULLE ULRIKA LINDER Å HELVETE VA BRA

Kära SF-läsare. Nu har vi äran att presentera en så jävla bra konstnär. Ulrika Linder heter hon, och hon är ett folkloristiskt geni. Typ såhär känner jag "ÄNTLIGEN EN KONSTNÄR SOM TAR SIG AN DEN SVENSKA FOLKLOREN UTAN ATT FÖRLÖLJLIGA ELLER ROMANTISERA DEN! OCH SOM VET VAD DET HANDLAR OM!" Ungefär så. Dessutom är de väldigt roliga, pricksäkra och vackra. Titta nu! Ja gör det noga, innan hennes bilder blir avgiftsbelagda och fett åtråvärda! 

NÖRDFEMINISM

70-TALET

DEN ANDRA KVINNAN

DET VAR HANS IDÉ

SCENER UR EN SPELMANSSTÄMMA NR 1

ARVET

MÄSTAREN

SKEPPARSCHOTTIS

I SKUGGAN AV SVAMPEN

FOLKSJÄLEN

JAG FÖDER EN FOLKMUSIKER

LEDARE TILL FRIA TIDNINGEN:

I Dagens Nyheter kunde en härom veckan läsa att kundtidningsbrasnchen växer och mår förträffligt. Erkända redaktörer går från fristående magasin till att arbeta med företags kundtidningar- till exempel SJ:s Kupé eller Ica:s Buffé. Folk är i dagens samhälle allt mer kräsna och negativt inställda till reklam, därav företagens vilja att istället kommunicera via glansigt papper och vackra livstilsartiklar. 

Journalisterna som valt att gå över till uppdragsjournalistikens något smutsiga sida menar att läsarna förstår vem avsändaren är, och därmed kan tänka själv kring innehållet. Men ett företags kundtidning har enbart ett syfte. Att bygga ett varumärke, och på vägen underhålla. Någonstans föredrar jag hellre explicit skrikreklam där ingenting döljs.
Istället tar sig marknaden och dess behov in överallt. I reklambranschen flödar pengarna och unga, smarta och kreativa människor lockas in i den statusfyllda branschen där de, om de har tur och blir framgångsrika, får formge nyaste kampanjen för Pressbyrån. Grattis, vilken oerhörd kreativitet. Det är som att marknaden kidnappar en ung kreativ generation.

Någonstans lever tanken om ”bit inte den hand som föder dig” när det kommer till kritik mot företag och deras metoder. För företagen skapar jobb och sysselsättning, och så länge de gör det är de våra gudar! Strunt samma vad de producerar – arbetslinjen är det relevanta. Jag tänker på BAE-systems i Örnsköldsvik som är ett företag som producerar stridsvagnar. För några år sedan hotade företaget om varsel, och bygden fick panik. Det är förståeligt, men mitt i all rädsla att förlora arbetstillfällen glömdes företagets syfte helt bort – de jobbar med att bygga dödsmaskiner. Nej, arbetet är viktigare än människan. I samma retoriska anda säger Lisa Kalström, vice ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden på Gotland, om avverkningen i Ojnareskogen – ”Jobben går före naturen. Det är Socialdemokraternas bestämda åsikt”.

På twitter var det någon reklamman/bussinessman som var oerhört upprörd över att ett flygbolag vägrat betala en kemtvätt av hans kostym när han råkat spilla kaffe på sig. Jag förstår att en kan bli trött på ignoranta företag, men den twitterstorm som kostym-med-spillt-kaffemannen startade var överdriven. Tänk istället om samma skrå av människor skulle reagera lika starkt varje gång människor med ickeeuropeisk bakgrund blir nekade inresetillstånd i EU av flygbolag, trots giltiga papper och pass – vilken viktig debatt som skulle kunna komma fram då! Men nej, i vårt marknadssakrala samhälle är det företaget och dess handlingar som är det viktiga. Inte människan som står utan såväl företag som rättigheter.

Människan, som en gång vände allt sitt hopp till religionen och dess företrädare, har istället vänt riktning mot företagen och dess profetior. Marknaden är den helige anden som på osynlig basis ska hyllas och smekas. Vi blir förblindade av dess storslagna liberala ideal och ser inte konsekvenserna av våra handlingar som följer i spåren av marknadsdyrkandet – vårt enda försvar lyder ”vi måste tänka på ekonomin och tillväxten” och ursäkten, ja den godtas.

AUGUST STRINDBERG TWITTRAR

Det har återigen blommat upp en debatt kring vad som är rasism och vem  som har rätt att definiera begreppet. Barnboksförfattaren Stina Wirsén är aktuell med en barnrulle "”Liten skär och alla små brokiga" , där en av karaktärerna "Lilla hjärtat" fått kritik för att vara en black face- ett gammalt sätt att göra nidbilder av svarta på.
Idag ballar DN´s litteraturkritiker Jonas Thente ut på denna diskussion. Stackarn, han är liksom helt less på det hela. Han sitter kanske hemma och känner
"FÖR I HELVETE SVERIGE KAN VI INTE BARA BLUNDA OCH SJUNGA WE SHALL OVERCOME ALLIHOPA?! VARFÖR MÅSTE VI SE DEN EGNA BJÄLKEN I ÖGAT NÄR DET ÄR SÅ MYCKET ROLIGARE/ENKLARE ATT SE DEN I ANDRA KULTURERS ÖGON???" (obs bra bibelreferens där)

Det kuliga med det hela är att Jonas Thente använder samma retorik som goa gubbar från Sverigedemokraterna. I gemensam kör ojar de sig och menar att de som kritiserar är överkänsliga humanistakademiker som håller på med kvasivetenskap och som bara söker uppmärksamhet, skapa rubriker.
Vad är detta för kunskapsförakt?
Det relevanta borde vara att lyssna på kritiken som kommer från de personer de berör, i detta fall Mellanförskapet. Alltså inte ge ytterligare plats till en vit kritiker på Dagens Nyheter som förmodligen aldrig blivit utsatt för rasistiska stereotyper.

Dessutom! bingo bingo!! KOLLA IN DENNA INLEDANDE MENING:

"Jag har alltid haft roligt åt uttrycket ”att tro sina öron” eftersom det antyder att våra anatomiska delar är helt fristående från hjärnan och medvetet kan ljuga och hånflina. Så vitt jag vet är det bara penis som besitter de egenskaperna."


Vi tar detta igen: 
"Så vitt jag vet är det bara penis som besitter de egenskaperna."

August Strindberg twittrade just och tackade Jonas Thente för hans viktiga insats för litteraturens syn på kvinnor och sexualitet. 
En gång i tiden prenumererade jag på DN. Det gör jag ej längre.

Alltså, Jonas Thente menar lite sublimt här att mannens kön är det enda mänskliga organet som agerar utan hjärnans impuls. Det vill säga- kuken styr. Mannens sexualitet är djurisk och helt okontrollerbar TILL SKILLNAD FRÅN KVINNANS som sker på beställning från KVINNANS hjärna som ba 

"hej fitzi! Nu är det dags att bli lite kåt! Du vet, jag vill ju bara ligga när jag vill bli gravid. Det är dags nu. Jag bessar lite fukt!!!" 
"Apapap fitzi! Var duktig flicka nu, bli ej kåt! Bravo, duktig fitzi!!" 

/Sara

QUEERPOLSKA!

Häj häj!
 Nu har jag blivit en radiotyp och gjort ett reportage om Queerpolska till Folke i P2. Lyssna och bli sugen på att dansa magiska polskevirvlar på ett queerare vis!!!




Puss /Sara Folkets Parkman

ETT BREV TILL EN BORGARBRACKA

SUNDSVALL! VÄLKOMNA!

FÖRKLÄDESLYCKAN

Jag har fått ärva ett förkläde!!! Tack tack tack tack tack tack tack tack!!!!!

Nu lajvar jag att jag är med i The sisterhood of the traveling förkläde. Jag lovar att förvalta det väl. Har dock inte bestämt mig än om jag ska spela fotboll, göra cancerdokumentär eller skaffa grekisk boyfriend. Men jag räknar stenhårt med att magi kommer ske.

FREUD

Igår skedde världens roligaste felsägning.
Kungliga Musikhögskolan hade belönats med en workshop i normkritik. De nya ettorna skulle få lite göttig analys av skolan, och jag med flera stod för innehållet. Vi började visa detta klipp:



Och jag ba. Åh jag älskar Ann Petrén. Här står hon mitt i Guldballegalan. Ehh. Ehh. HEHEH. Sa jag guldBALLEgalan??! JA. Hehe, oj det var ej meningen men det passade ju väldigt bra idag.
Alltså eh Guldbaggegalan och, och där står Ann Petrén och gör politik!

Det var roligt.

Nu kan jag inte sluta tänka på Micke Perstbant stå på scen med en guldballe i hand och ba "Tack som fan, den här har jag förtjänat alltså!!". Naturligtvis tänker jag mig att Björn Ferry, som gjort ett glaskonstverk med namnet "Pillisnas i Vas", står för designen för guldballen.
På något sätt känns det ju mer ärligt- särskilt om en kollar på detta klipp:

Känns liksom mer på riktigt. Puss då <3

TEXT TILL FRIA TIDNINGEN- NATIONALROMANTISKT KLÄGG

Dagens fakta: Ivern i att konstant sätta en nationalistisk etikett sätter käppar i det antirasistiska hjulet. Trots globaliseringen, den ökade rörligheten (för de privilegierade) och ett interkulturellt flöde, är fortfarande nationsgränserna det mest relevanta. Nationsgränser som historiskt sett är ganska godtyckligt satta och som under de senaste tvåhundra åren har laddats med statiska nävernationalistiska värderingar.

Vi frågar ständigt vad som är typiskt svenskt. Någon säger midsommar och små grodorna, någon annan tänker folkmusik- ett begrepp som är konstruerat in i en nationalromantisk bild. Ordet folkmusik myntades av Johan Gottfried Herder runt slutet av 1700-talet. Han var barn av sin tid, en tid då nationsgränser förstärktes av idén om en medfödd ”folksjäl”. I begreppet folksjäl blev kulturella uttrycksformer och symboler viktiga byggstenar, och på så vis kom musik som använts som arbetsmusik, dansmusik eller underhållningsmusik att sammanklumpas och bli till folk¿musik. Alltså en skapad etikett för att förstärka ett lands samhörighet. Huruvida musik från Pajala egentligen hade mer likheter med låtar från norra Finland än Skåne var inte relevant – det som fanns inom nationens gränser skulle klämmas in som svensk folkmusik och höra samman.
Att använda begreppet ”folk” innebär att man automatiskt ser folket som en enad grupp, med gemensamma intressen, värderingar och historia. Och det var nog det som kanske Herder och hans kamrater försökte skapa där under 1800-talet – den gemensamma berättelsen. Men här måste vi se till avsändaren – när någon skriver historia tillika skapar nationssymboler så sker ett ständigt urval av information. Vad kommer inte med i historien? Vilka berättelser, människor och fenomen kom inte med i berättelsen om nationens historia?

I boken Svensk smak diskuterar Zandra Ahl och Emma Olsson stil och estetik – idéen om det nordiskt avskalade och rena. De menar att saker som egentligen borde pillas in under etiketten svensk smak bland annat är tunga furumöbler, påskkärringar av piprensare, hemslöjd och radhus. Så sant, och här visar de också på att medelklassens rena estetik blir normen.Musikvetaren Dan Lundberg använder mosaik som metafor för att beskriva samhällets syn på mångkultur. Våra olika kulturer är som udda stenar som sätts ihop i ett enat mönster. Varje invandrad grupp har en egen specifik och avgränsad kultur, och i mosaikbilden blir skillnaderna det viktiga – stenarna får inte smälta in i varandra. Detta synsätt skapar polariseringar och ett behov av att befästa kulturella yttre gränser‚ särarter. Jag är svensk/ickesvensk, fotbollshuligan/fotbollshatare eller storstadsmänniska/lantis – det blir statiska identiteter/kulturell etikettering som blir svåra att förändra. Därav skapas också en tydlig norm för vad som är svensk kultur.

Samtidigt får vi inte bli rädda för att ha ett hjärta som bultar för en viss geografisk punkt. För vissa platser skapar den där trygga hemkänslan som är svår att sätta fingret på. Gränsen blir dock hårfin till att fastna i ett nationalromantiskt klägg som lurar bakom berget så fort hembygd viskas. Viljan att sätta gränser kring en grupp människor och dess upplevelser, sätta en etikett och låta dess innehåll alltid se lika dant ut och framför allt inte släppa in andra. Det måste finnas ett annat sätt att ta sig an en plats och dess minnen utan att bli exklusiv och utestängande. Slut på dagens fakta.

PANTERTANTER!!!!

LIDE SNOPP THÄNX

  

Om ni är sugna på lite kuk på scen så har Gröna Lund ett fantastiskt program. Gud så skoj! Dom gör verkligen ett lysande och nytänkande arbete med att kvotera in män på scen! Det behövs några modiga själar som kan ta första steget att lyfta fram männens musik och kultur. Tack Grönan!!

MARINA ABRAMOVIC

Oki, ni har 23 dagar på er. Inga men, bara se den här dokumentären. Marina Abramovic, serbisk konstnär, kan vara en av de mest fascinerande människorna på denna jord och filmen är fantastisk. Plus att jag var i New York när utställningen i fråga var igång och det är en av typ två konstutställningar jag sett som jag verkligen verkligen VERKLIGEN blivit berörd av och som figurerar i mina tankar ofta. Så, slösa inte mer tid på att läsa här utan se dokumentärjäveln nu.

MALMÖ! ÄNTLIGEN!!

Hej hej!!
Nu kommer lite reklam.

1. I morgon kväll kommer jag, Sarahhh och Martahhhhh att spela fiol med världens grymmaste rapper som heter Silvana Solo. Vi kör live på Femtastics sommarklubb "Wake n bake" som huserar på F12 i Stocka, och det kommer bli snortajt å svängigt. Välkomna.

Silvana: (ohhh)




2. På onsdag kommer äntligen jag och Samanthaahhh ge Malmö vårt kärleksbarn- den folkmusikalsika shåwen. På Malmöfestivalen kommer vi att uppträda, och det kommer bli ett stort kalas där spex, historia, feminism, folkmusik och jourhavande människor blandas. Välkomna!!


Vi:

SMART GIRLS HAVE MORE FUN

Har ni sett, har ni stt, har ni sett!!?? Amy Poehler - komiker, manusförfattare, regissör, vän, gud, skapare av Parks and recreation och fantastisk person har startat en webbserie. I korta avsnitt lyfter hon fram och intervjuar unga tjejer som gör bra saker. Till exempel startar rockband, är feminister, fotograferar, volontärarbetar och så vidare. Poehler behandlar exakt alla som Leslie Knope behandlar Ann Perkins i P&R. Det vill säga med största kärlek och respekt. Här är två favoritavsnitt. Möt rockbandet Carebears on fire och feministen Ruby:

BRÖLLOP

Hej!!!
Igår gifte jag mig med mig själv. Det var en enkel tillställning, med enbart de närmsta närvarande. Bestman var min gode actionflowerman, och det hela var över väldigt fort. Jag deklarerade min kärlek för mig själv och livet, lovade att vara mig själv evigt trogen samt kysste mig själv i armvecket. Efteråt åt jag hallonpaj för att fira kärleken, och utanför min lägenhet hade söderorts alla barn samlats för att lovsjunga kärlekens tunga och hylla att jag äntligen hittat kärleken till mig själv. Nu ska jag leva ensamt och njuta tillsammans med mig tills döden skiljer mig åt. Carpe diem //Sara

 

ÖPPET BREV TILL ALLMÄNHETEN

Hej!

Näringslivsdepartementet skickade enheten för regional utveckling på kurs i Kolmården för att simma med delfiner.Vilken härlig idé tycker vi på Härnösands kommun!!!
När vi själva skulle ha mysigt tillsammans hade vi tyvärr inte råd med Kolmården, utan satsade istället på en heldag på ridskolan utanför Härnösand. Det blev härliga samtal på hästryggen om glesbygd och hur vi ska få Tillväxtverket att placera sina fester/vinprovningar/diskon/chokladmiddagar/glädjeflickekalas inom Härnösands kommun. Ni må förstå att om vi koncentrerade Tillväxtverkets hela konsumtion inom vår kommun skulle vi på riktigt kunna snacka om Tillväxt och regional utveckling!!
Om detta nu skulle inträffa (då lovar jag att bjuda på Törley på måndagsfikat!!) planerar vi inom kommunen att bygga ett paradisbad samt bjuda alla anställda inom vård och omsorgssektorn på chipsprovning på Folkets park!

Kram från Charlotta Nordin, Pr och kommunikationsansvarig på Härnösands kommun.

REKLAM/SF/TANKYSMEDJY

HEJ ÄLSKADE VÄNNER. Nu är det väl mest troligt så att inte så många är inne på smaskigt fakta så ofta eftersom vi nickat till. MEN det väntar en helig överraskning till hösten, då ska ni få ta del av SF som ni aldrig sett det förut. TY VI LEVER OCH MÅR OCH SAMARBETAR OCH ÄTER PAZDA OCH LOL:AR TILLSAMMANS ÄNNU. 

Nu "kikar" jag in här för att viska om ovanstående OCH en annan grej: jag har fått jobb på tankesmedjan i P3!!! Det var min bästa nyhet på länge, fast jag blev också ledsen för att överbriljanta Sara Hansson och Nanna Johansson blivit utLASade.

Det är i alla fall jättekul och nervöst att jobba där och alla är snälla och roliga och jag gillar det väldigt  mycket.
--> Läs lille introintervjun med mig här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3718&artikel=5228835
--> Lyssna på min första grej här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3718&artikel=5230376

Samt viktigast av allt: lyssna på P3 måndag till torsdag 16.08-17.00 JÄMT!!! SÄLJANDE BILD::::

Mvh,

Moa "PR- och marknadsföring" Lundqvist 

QUEERHATARBINGO!

(Via Vi som aldrig sa sexistbloggen. )

HEMMA HOS GEERT WILDERS// EXKLUSIVT FÖR SMASKIGT FAKTA!

En man med många järn i elden, ständigt politiskt aktuell och med många heta citat. Vi talar om holländaren, antii-islamisten och familjefadern Geert Wilders. Som erkänd och välkammad politiker är vi vana att se honom starkt agitera för den holländska kulturens rätt till existens, men under den intelligenta och välartikulerade fasaden finns en man av folket som också gillar att fynda bland sommarloppisar, pynta i torpet och pyssla bland blommorna. Smaskigt Fakta har fått en exklusiv inblick i Geerts sommartorp, och han släpper även in er läsare ;-)

Så här är vi vana att se Geert, i talarstolen. Men även han gillar att ta en stark kopp kaffe i lantköket han och hans hustru renoverat!

Gammalt och nytt i unikt möte 
I vardagsrummet ryms möbler från både nu och då. Genom att blanda nytt med gammalt lyckas Wilders få en unik känsla i rummet. Holländska detaljer blandas med föremål som fyndats på någon av parets alla resor till andra västeuropeiska länder. - Jag gillar ju inte alls det här med multikulti- jag gillar när vi i Europa blandar oss. Men där drar jag gränsen, också i min inredningsstil, hehe.  

En tänkande man
När vi nyfiket frågar hur Geert klarar av all uppståndelse och elak kritik (dumma feministflator och
kommunister!!!!) Geert säger snabbt-  - Koppla av! Jag har tatuerat in "Carpe diem" i svanken, hehehehe, nä men skämt å sido.  Låt saker ta tid och uppskatta de små tingen i vardagen. En vacker broderad duk, nära och kära, en muslim som fått avslag på sin asylsökan... Livet är ändå härligt!

 Ett skjut är alltid ett bra skjut.
Geert är också en mycket händig man, i stort sett har renoverat hela torpet själv inklusive den inglasade verandan med originalfönster sen 1855. Geert berättar att han i samarbete med holländska televisionen och SVT ska producera en inredningsprogram där politik ska stå i fokus. Och till de smaskiga detaljerna- Ernst kommer delta! Det ser vi framemot va kvinnor ;-)

Familjefader med känsla för stil.
Varje sommar samlas hela familjen framför brasan och då är det pappa Geert som tar fram den stora holländska sagoboken. Patriarken ger serderlärande berättelser om vi- och- dom, roliga indianer, snåla judar och afrikaner med rytmen i blodet.

Med ett leende på läpparna vinkar Geert Wilders av oss, och nog är det ett charmig hem han har. Geert låter sig hälsa att han kommer vandra i Pride och även ha ett marknadsstånd där han delar ut flyers och pins. 

Så tackar Hemma hosredaktionen på Smaskigt Fakta för sig, och på återssende! Nästa besök blir hemma hos Anders Borg.

ÄKTENSKAPET

VI LÄSER DN

Kvällens tips! Jag och tonsättaren Karin Rehnqvist kommer att höras i P2 i kväll, då vi rattar musik, allt från Arvo Pärt till Lissi Dancefloor Disaster. Kommer bli aaaasbra/fint.

Dagens TV-tips är däremot väldigt mycket sämre. Jag är inte ett dugg intresserad av att se vad Slagsmålspojkarna har för sig i studion. Jag tror inte på monarki och dessutom ser dom ut som gymnasiekillehipsters som tar sig själva på för stort allvar. Bespar mig.

DN fortsätter sin jättefina och reflekterande serie kring konflikterna inom HBTQ-samhället (gud vad intressant för mig som heteronormalborgarkvinna att läsa om vad som händer i den världen! Snaskigt!!!) Två personer uttalar sig om queer och fördömer det hela. Rakt av. Tycker att det är onödigt. Queer är obehagligt, läskigt- för det ruckar ju på den rådande ordning. Stoppa! Stoppa!

Annika Hamrud tycker att queer inte betyder något längre. Jag tycker Annika Hamrud inte längre betyder något. Hur kan en ha mage att dra ur en laddning ur ett ord på det viset? Hur kan en känna sig berättigad att förklara att de som kallar sig queer gör det i onödan? Hur många tår trampar hen på nu? Jättemånga. Hur många osynligör hen nu? Jättemånga.


 


Men så kommer solen fram. Det är sametingets ordförande Stefan som poserar på bild i nagellack och väljer att hen kallar sig queer. Att det är ett aktivt sätt för att utmana normerna kring kön som finns i den samiska kulturen. Stefan har gått på möten i nylonstrumpor och nagellack, och tycker att det känns fett. Hur kan då Annika kalla detta betydelselöst? Det Stefan gör är ju sjukt subversivt och fantastiskt, och queer finns då som ett alternativ till den som inte vill vallas in i redan existerande identiteter. Här finns en plats for Stefan som är rörlig och som kan anpassas utifrån dens premisser. Det är nog det viktigaste. Kolla nedan vilken hjälte. Yes. <3

ETT SKEPP KOMMER LASTAT

MED SKÔJ!!! HIGH KICKS HIGH KICKS!

OM DEN SPLITTRADE SÅ KALLADE HBTQ-VÄRLDEN

I går gjorder en skön dude, Tobias Brandel, en analys i Svenska Dagbladet, där han slår på stora trumman och lyfter fram hotet från de "vänsterxtrema" grupperna mot Pride. Det är ett dåligt skämt. Martin S Halldin svarar rappt och bra på artikeln här och Ofog svarar här. Obs obs obs. Kom liksom ihåg att Ofog är arbetar utifrån icke-våldsprincip, värnar om personers rätt till liv och förböveln- de kämpar ju för FRED! Vilket jävla skämt att de ses som ett av de största hoten mot Pride. Det säger väl en del det.

Det är som att Brandel i sin text likställer hela queerbegreppet som lika farligt som högerextremismen. Skjut mig i huvudet. Är det såhär vi ska tycka? "Allt som är politiskt är farligt, alla som kritiserar ska tystas ner, alla har rätt till allt oavsett deras handlingar, assimilering for the win och samhället och dess maktstrukturer är det bästa vi vet."

Att dessutom DN idag börjar en artikelserie som ska skildra splittringen i HBTQ-rörelsen och gör det genom att låta "offren" för trakasserierna från förra paraden få uttala sig och svartmåla de som kritiserar, känns som nästan lite konspiratoriskt.  Ja, uppenbarligen finns det en spricka, en konflikt. Ja, jag förstår och känner för officieren som tyckte det var en pina förra året. Det är modigt att han vågar arbeta med hbtq-frågor inom försvaret. Men även han har ett ansvar och ett val att ikvä sig uniformen som symboliserar krig och i längden- dödande. Han kan gå som civil. Men att DN ställer frågan "Får alla vara med?" och automatiskt lägger offerkoftan på militären, är fel. För på samma sätt borde DN syfta till till exempel en papperslös hbtq-flykting och ställ samma fråga. Alla val är politiska. Alla. 

Det intressanta är också att stora delar av Pride känns som en rörelse skapad av män, och som fortfarande har män på höga positioner. Jag gör en snabb genomgång av listan på styrelsemedlemmar och ansvariga personer. Kanske 75 % snubbs, 25 % kvinns. Cirka. Ja, jag vet att det är svårt och ibland väldigt kontraproduktivt att i ett queert sammanhang kolla på kön. Men det relevanta i det här sammanhangen blir att många av de personer som engagerar sig i de sk. "vänsterextrema" sammanhangen, i de autonoma grupperna- oftast identifierar sig som brudar, intergender, transpersoner osv. Sällan är det många cis-män som hänger med. Är det alltså patriarkala och genom det, kapitalistiska, strukturer som också sätter agendan i hbtq-världen? Är det därför det är så oerhört viktigt att just polisen och militären ska få närvara? 

I våras skrev jag en artikel i Fria Tidningen i samband med diskussionen om Uppsala Pride. Den känns aktuell återigen, därför publicerar jag den här nedan. Gott så. //Sara

Många har redan sagt sitt. En miljard twittrare har uttryckt sig halvklokt via 140 tecken, och många smarta personer har via internet spridit sina tankar, men det är värt att talas om än en gång: Uppsala Prides val att inte låta Liberala Ungdomsförbundet och polisen medverka under deras parad idag, lördag.

De som har kritiserat Uppsala Prides val pratar mycket om vikten av öppenhet och en plats välkomna för alla- men här behöver vi istället fråga oss vad ordet öppenhet innebär och vem som äger öppenheten. När Stockholm Pride i somras hade tema ”Öppenhet” lät de organisationer som migrationsverket och polisen att medverka, vilket i realiteten gjorde så att många personer kände sig otrygga under festivalen. För en papperslös hbtq-flykting är kanske det inte ultimat att vandra runt på ett område och känna sig lite galet gay tillsammans med polisen. En begränsad öppenhet, så att säga.

Andra kritiker menar på att en HBTQ-rörelse bör vara enad. Jag tror inte på det. Mångfalden är viktigare. Annars riskerar detta att bli ytterligare en identitetshandling där sexualitet är den största av våra personlighetsdrag. Alla bögar gillar inte schlager, alla flator har inte kort hår. Några identifierar sig med en politisk kamp, andra vill festa. Låt HBTQ-världen få innehålla alla delar- och Stockholm Pride har redan visat var de väljer att stå politiskt. Låt Uppsala bjuda på något annat.

Intersektionalitet är kanske världens bästa ord. Okej, överdriver, men det är nyttigt verktyg- kanske rentav årets julklapp till LUF. För intersektionalitet handlar om att förstå hur olika maktordningar och förtryck samverkar. Vilket kan förklaras med ett aktuellt exempel i detta sammanhang- att leva som både hbtq-person och icke-vit är en helt annan situation än att leva som bög med hög inkomst i Stockholms innerstad. Det Uppsala Pride väljer att göra handlar om intersektionalitet i praktiken. Vi kan inte bara snacka om att vi vill att HBTQ- personer ska ha lika rättigheter- vi måste också agera utifrån detta. Att utvisa personer som sökt asyl i Sverige på grund av hot om våld i sitt hemland på grund av sin sexualitet är inte att respektera HBTQ-personer.

Genom sitt lysande och tydliga visionsdokument som finns på Uppsala Prides hemsida, går det att läsa vad arrangörerna vill uppnå- ett rum som har ett intersektionellt perspektiv som tillåter djupare diskussion på ett respektfullt sätt. För Uppsala Pride är inte bara en festlig och glittrig parad, utan ett forum för politisk diskussion. Partier som inte väljer att djupare diskutera HBTQ-frågor i samhället tenderar att bara vandra i paraden och således få feta good willpoäng, så kallad pink washing. Typ ”Vi syns här och vårt varumärke stärks!”

Att dessutom vår folkpartistiska jämställdhetsminister vägrar kalla sig feminist är en pikant detalj som visar på de fatalt skilda förståelserna i debatten gällande genus och HBTQ-frågor.

Vi kan inte eftersträva konstanta konsensusbeslut i Sverige. Inte heller i HBTQ-världen. Vi kommer ingen vart då. Förändringar sker i samhället när folk vågar säga ifrån, och det är precis vad Uppsala Pride väljer att göra när de inte släpper in LUF. Ett modigt och viktigt beslut.

LEDARSKRIBENTEN TALAR UT

Som ni kanske märkt skriver jag, Sara Parkisman, då och då ledartexter till Fria Tidningen. Jag är typ ledarskribent där. Väntar friskt på att Godmorgon Världen i P1 ska ringa och fråga om jag vill vara med i panelen nästa söndagmorgon tillsammans med Göran Greider och Hanne Kjöller. (mitt telnr. finns på hitta.se!!)
Här är den nyligaste texten jag skrivit för Fria:

ALLA SKA FÅ VARA VIKTIGA

Det är sommar och det råkar vara rätt regnigt. Jag är hemma hos mina föräldrar och börjar titta igenom deras digra VHS-arkiv. I samlingen hittar jag Tage Danielssons film ”Sopor” från 1981 och minns att den var min favoritfilm i gymnasiet och slår på den. Jodå, nog håller den fortfarande. I filmen får vi se Lena Nyman spela den 3-åriga kronprinsessan Viktoria som tillsammans med alla barn i Stockholmsförorten Farsta ockuperar slottet (800 rum!?). Deras enda, men ack så viktiga krav är att alla ska behövas. Att alla ska få vara viktiga. Och där slutar deras kravlista.

Sara förundras över när spontana möten i kollektivtrafiken blir som ett vykort från helvetet: häromdagen förenades en borgerlig stilren lady med en lam sverigedemokratisk svennedude. Tillsammans kom de fram till att alla ligister borde dö och att somaliska familjer utnyttjar vårdsystemet. Sara noterar: rasismen och trångsyntheten bor överallt.

Banal, kanske en tycker från början. Men så börjar filmen pedagogiskt och ganska långsamt argumentera för vikten av att behövas- och nog är det aktuellt än idag. Barnen berättar om ungdomarna som står utan arbete, gamla fabriksarbetaren som blivit ersatt av en maskin, barn som är onödiga men framförallt lyfter filmen fram en röd tråd som idag känns rätt bortglömd- känslan av att tillsammans skapa ett samhälle som är gött för alla.

Det är svårt att säga om det är en personlig cynism eller om det faktiskt är så att vi generellt sätt har blivit mer polariserade och mindre benägna till att kämpa för ett bättre samhälle. Jag är rädd att 80 och 90-talistgenerationen ganska lätt kommer hamna i känslan av att vara obehövd.

Om vi bortser från den klick av framgångsrika entreprenörer som spontanköper lägenheter i Stockholms innerstad (läs Isabella Löwengrip) har vi en generation vars utgångsläge är smått av ett kaos av olika valfriheter. Aldrig har det funnits så många olika utbildningar och skolor att välja mellan, vi kan bo i Stockholm, Sveg eller Singapore och på samma sätt som vi väljer kvällsmat förväntas vi välja livsstil. Samtidigt är normen att vi ska leva i storstäder där bostadsbristen är ett faktum. Andra och tredjehandskontrakt skiftar lika rappt som månaderna, och tanken på att skapa ett långsiktigt hem existerar inte. Samma sak gäller fasta anställningar. Vi tillåts inte skapa en långsiktighet i våra liv. Det är inte konstigt att föreningssverige känner att det är svårt att locka de unga- för hur ska en kunna engagera sig i en styrelse på längre tid när en inte ens vet om en har bostad efter jul? Det är här Lena Nyman/ Viktoria skulle behöva komma tillbaka och berätta om vikten av att känna sig behövd. Att aldrig ha ett fast hem eller typ få en relevant syssla är inte tecken på att bli behövd.

Jag tänker på min farfar som på sin åttioårsdag satt ihop ett diabildspel med fotografier från sina 25 år som präst i Nordingrå, Höga Kusten. Varenda en på bilden kunde han namnge- både alkisen uppe på kröken till kommunpampen mitt i byn. Nog fanns det en känsla av att alla personerna var behövda – på sitt sätt.

Motsatsen- bedömandet och osynliggörandet av personer i vår närhet- är en strategi från maktens håll. Ser vi inte behovet i oss och vikten av samarbete, kommer aldrig den rådande makten att rubbas. Olika politiska organisationer och nätverk arbetar utifrån olika sakfrågor och idéer. Gott så. Men faran i att döma andra personer utifrån deras politiska engagemang, livsstil eller andra val är att det riskerar biverkningar i form av att folk onödigförklaras. Där missar vi våra olika kvaliteér. Behovet av att vara behövd blir bortglömd. Utmaningen för oss alla ligger i att se, och våga gå utanför det bekväma området bland människor. Om vi vågar se bortom fasad och norm, vågar vi också behöva varandra.

BINGO:

KÄNDIZ

Alltså jag vet inte hur många gånger jag som gymnasist satt vi datorn och mentalt onanerade till tanken av att jag skulle dyka upp på coola mingelbilder från coola klubbar i coola städer som Stockholm eller eventuellt Sundsvall. Nu var den här önskan som starkast för kanske fem år sedan, och som det är när det gäller önskningar, så slår dom ju alltid in när en inte alls längre önskar sig det (mmm,,,, det är hemligheten bakom Aladdin och andra sagor med önskningar som tema. Dom har liksom plockat bort femårsperioden där de bara gått i tristess och väntat på att nåt roligt ska hända. Sen när dom glömt att dom en gång stod i sidenballongbyxor och önskat sig en tjej eller massa pengar, då dyker det plötsligt upp. Det är min teori i alla fall)

Okej. Nu har i alla fall önskningen slagit in, och här är resultatet.

Kanske inte vad jag väntade mig. Men jag är förevigad på bild på internet, jag ser ut som en lovely mix av Ursula, My little pony, en morsa som har barn på lekis -95 och en livsnjutare som kanske roffar åt sig lite för mycket. Jag bjuder på den. Mina 15 minutes of fame. YEEEEZ.

LITE GÖTTIGA MEDIATIPS

Maria Schottenius skrev en fet krönika i dagens DN. Rätt radikal faktiskt, med tanke på att hon i stort sett avslutar texten med orden "Vi får inte heller glömma att den ekonomiske mannen inte har någon kropp." Jag läser in det som att Maria ba uppmanar till att det är helt okej att döda den ekonomiska kroppen- en kropp/luftslott vi skapat och som vi klarar oss utan. Ibland kan en hitta några guldklimpar bland all den andra liberala smörjishen.


Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan, höll ett snorfint Sommar i P1 idag. Äntligen en person som har förmåga att berätta saker, och då inte enbart om sig själv, sitt jag, sin karriär och barndom- utan också om väsentliga prylar gällande feminism och intersektionalitet plus sjukt bra musik. (okej ett minus för könandet av queers. jaja)

Bra hemsida med MATNYTTIGA tips: Mama Queerest!

Tillsist- JAG, SARA PARKISMAN, pratar i lokalradion (dvs P4 Västernorrland) om hatkommentarer, homos, musik, mig själv och Nordingrå. Fint, rörigt och tja. Det är ju jag liksom:

bell hooks!

HEJ ANNA SOPHIA BONDE

Ett försvar till mitt queera kristna jag 

 Den konservativa kristna dagstidningen Dagen publicerade i maj en krönika signerad Anna Sophia Bonde. Efter ett tio minuters långt inslag i Sveriges Radio P1 dömde hen ut hela det queera kollektivet och menade att det är en bunt trasiga individer som bara vill provocera. Citat ”Utan närmare insyn i queervärlden så tycker jag att detta verkar vara en ständigt återkommande ingrediens: provokation för provokationens egen skull (…) Jag kan inte låta bli att misstänka att det bland dem som söker sig till queera sammanhang finns en längtan att få umgås med andra som är lika trasiga som man själv.. ”
Det är jag som blir provocerad.
Jag ska ge er lite bakgrundsinformation. Jag är tredje generationens prästbarn då pappa, farfar, farfarsfar, farmorsfar och mormorsfar allihopa har valt prästyrket som kall. Som grädde på moset är mamma och farmor diakon och farbror är kyrkomusiker. Megabingo. Min uppväxt har vart fin, trygg och religiös på ett tillåtande vis. Jag är inte alls trasig, men trots Anna Sophias tes har jag valt att leva i ett queert kontext. Varför, undrar kanske den rädda och konservative kristna personen. Jo, för jag älskar att vara i ett sammanhang där jag blir sedd, är en del av ett större kollektiv och där alla sorters kärlek får finnas och rymmas. Jag älskar att få känna mig trygg i ett sammanhang där jag för första gången är nöjd över min kropp. Där begreppet familj plötsligt står för något större. Ett sammanhang som aktivt arbetar för att komma bort ofrivilligt påklistrade identiteter som styrs av klass, ålder, etnicitet, läggning och så vidare. Jag älskar att queervärldens solidaritet går hand i hand med andra politiska kamper som asylrätt, djurrätt och antikapitalistiskt tänk.

Och vet du Anna Sophia Bonde, i min värld pysslar kyrkan med många av dessa punkter också.

För det handlar om normkritik - inte att kollektivt samla sina sår och fortsätta strö salt i det. Och att försöka förstå varför vissa personer i detta samhälle gång på gång får sår. Hitta orsaken. Och det görs genom att dissikera normer, leka med invanda föreställningar och skapa nya normer som gör att alla får plats på sitt sätt. Jag tänker på min bild av Jesus, på den tiden när hen fortfarande levde och på det crew som levde runt henom.. Fatta vilket radikalt gäng! De första tidiga kristna arbetade med antihierarkiska strukturer, lyfte fram de personer som samhället spottade på och struntade i dess regel om att kvinnor inte fick vittna när de lät Maria vara den första som berättade om Jesu uppståndelse. Synd bara att folk verkar glömma denna rätt viktiga detalj. Om jag säger såhär- det var ju inte för intet som Jesus blev korsfäst. Hen provocerade. Och queers provocerar- i vissa länder såpass så att vi blir korsfästa, dödade och begravna.

 Motsättningarna finns mellan de religiösa sammanhangen och hbtq-världen, och nog har queers sina skäl till skepsis. Det finns säkert folk som tycker detta är helt kocko att försöka ge sig på en jämförelse, men i detta fall tror jag inte på polarisering. Jag vill tro på att hitta beröringspunkterna som i sin tur skapar utveckling. Projektet Religion <3 HBTQ är ett av få grymma initiativ som försöker skapa dialog mellan de olika parterna. Tidningen Dagen hjälper definitivt inte till på denna front. Att välja att leva queert och normkritiskt handlar om att våga ställa sig kritisk mot en överhet och framförallt och välja de allra svagaste part. Att våga se skiten i bägaren och göra något åt den. I min värld är det också precis vad Jesus skulle ha gjort - att välja den svåra och modiga, men framförallt den kärleksfulla och allseende vägen.